Det gör ont att veta att någon man tyckt så mycket om, nästan sett som sin syster, blir förstörd.

Hur kunde allt gå så fel?

Problemet är att jag vet precis hur det kunde hända.
Jag har inte gjort något, fast jag redan för fem år sedan visste att det skulle hända.

Det finns mycket man ångrar, stunder man önskar att det fanns en stoppknapp, ett enkelt delete-klick från katastrof.
Jag ångrar det vi gjorde, mot varandra och mot oss själva. Vi förstörde inte bara oss själva utan även andra. Att vi inte kunde inse att vi tillsammans var starka och att vi kunde ha kämpat mer. Jag ångrar att vi lämnade varandra som vi gjorde, men jag kunde inte låta oss förstöra mig. För det gjorde vi, mer än jag förstod och ville erkänna. Jag ångrar att jag lämnade dig som jag gjorde. Jag ångrar att jag inte tog dig med mig.


Jag ångrar inte att jag gick vidare och faktiskt älskar livet. Jag växte upp...