Ingen brunch, men en fika. Världens godaste morotskaka, helt klart värt besväret att ta sig genom Helsingborg.
Som förövrigt inte borde kallas Sundets pärla, utan snarare platsen som solen och värmen glömde.

Jag är inne på mitt tredje år som Helsingborgsbo och inne på min tredje höst i blåstens huvudstad. I år lyckades jag glömma bort varför jag inte gärna kliver utanför dörren så fort oktober närmar sig. Vet ni hur mycket det blåser här?

Attans vad det blåser här säger jag bara. Det spelar ingen roll om man försöker skydda sig mot vinden. Det är som att försöka plantera något på månen. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker, det skiter sig i alla fall. Om det dessutom regnar (som idag) eller snöar så är det helt enkelt så att man ska gömma sig under täcket.

Jag gav mig ut... Allt för en fika. Det regnar och Anna har inget paraply. Ni inser det svåra i situationen. Innan jag klev utanför dörren tänkte jag: Oh shit, jag kommer bli blöt och kall... Och jag hade rätt... Även om jag hade haft ett paraply så hade det inte spelat någon roll. När det blåser från alla håll på samma gång så är man körd vare sig man har paraply eller är helklädd i gladpack, man kommer bli blöt.

Jag vandrade och allt som for genom mitt huvud var:
Måste. Hitta. Varmt. Ställe. Att. Flytta. Till.


Men nu tillbaka till min essä...

Kärlek