Jag tänkte slänga fram en felhörning till så här på kvällskvisten.


Man kan säga att mina flehörningar började redan i unga år.
Tänk er mig som tultande liten unge, med skrapsår på knäna och myggbett på benen. In i mitt liv kommer Tommy Nilsson med den fantastiska sången Öppna din dörr. Jättefin, vacker, ljuv (ja, jag vet inte om det är exakt de orden jag skulle beskriva låten men något måste man säga för att släta över följande felhörning)

I flera år trodde jag att kära Tommy sjäng följande versrad:

Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här. Säg att du är Oliver, bara kärlekens röst.

Sen jag hörde den här sången första gången så har jag gått omkring och tänkt på varför man ska säga att man är Oliver. Och vilken Oliver? Oliver Twist? Någon annan Oliver? Och varför är det Oliver som är kärlekens röst?

Men jag kan ju dock poängtera att allt detta missföretående försvann ganska snart. Jag fattade texten, jag lärde mig orden fast låten hade förlorat sin charm. Säg att du inom dig bär bara kärlekens röst - mer logiskt, men mycket mindre charmigt...

Ack, ack vad vuxenheten för med sig förlorad charm...